Idag började jag fundera på dethär kring självkänsla och självbild. Hur många finns det som har en korrekt självbild egentligen? Vi är aldrig nöjda, även fast andra runtomkring oss skulle vara lyckliga och glada och önskar sig mer än nåt annat i världen saker som vi har som är missnöjda.
Det blev så tydligt för mej idag när jag idag efter simträningen var och styrketränade (ja har varit duktig idag och kört allt tråkigt på en och samma dag:-D) då en på gymmet kom fram och berömmde mej för att hon tyckte att jag hade såå vackra ben!!!! Jag kände mej mest besvärad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Benen är ju nåt av det hos mej jag ogillar mest! Hur kan nån tycka att de är fina tänker jag för mej själv. Men hon ville promt veta hur jag hade tränat för att få dessa ben, hon kunde inte ett ord engelska men till slut lyckdes hon hitta en tolk:-D Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga... Förklarade att jag springer, cyklar och åker skidor mest. Och att jag nog inte har nån hemlig övning som hon värkade vara ute efter.
Tänk att nåt du har kan vara så vackert och bra i någon annans ögon. Ofta tänker vi i termer av absoluta sanningar. Jag är så värdelös och dålig på dethär. Jag kan inte det där. Jag är ful ingen kan tycka att jag är fin. Vems sanning är det? Och finns det något som är rätt någon sanning liksom? Vem är det vi eftersträvar att det ska vara rätt inför? Oss själva? Varför kan vi då inte vara nöjda med det vi har? Det gör ju oss själva lyckligast och det är väl det vi i slutändan alltid vill nå lycka och välmående eller? Eller vill vi vara rätt inför andra då har vi värkligen ställt till det för oss... Detta är nämligen ännu värre... Eftersom alla tycker olika, och ofta tycker människor inte som vi själva. (som med mina ben idag). Eller vill vi vara rätt inför Gud för att komma till himmlen eller? Då är ni värkligen ute på hal is...:-D
Så hur ska denhär tvisten lösas då? Fortsätta vara missnöjd för att vi tror att vi är fel för både oss själva och för andra? Vad tjänar vi på det? Jag kan omöjligt se att det på något sätt skulle få oss att må bättre. Är det bästa inte att inse att vi är unika för att vi är skapta på just det sätt som vi är. Och har tilldelats de unika egenskaper som vi trots allt alla har. Nån är duktig på att sjunga, någon på att dansa eller hoppa högt, andra är duktiga på att teckna eller räkna.Någon är duktig på att prata och nån lyser upp andras tillvarao enbart genom att finnas till.
Alla är trots allt olika right, vilket gör det omöjligt att det ska finnas någåt rätt och fel. Det bästa vi kan göra är att uppskatta de egenskaper som har blivit tilldelade till oss. För jag vet att det finns de som skulle göra vad som helst för att ha nån av dina egenskaper eller se ut som du. Tänk på det nästa gång du klagar på dej själv att du inte känner dej tillräcklig eller klagar på dina brister. Alla har vi brister och det är ju bra! Det betyder att det finns potential för oss att utvecklas! Tänk vad trist det vore om vi kände oss fulländade.. Kan ni tänka er in i den situationen... När jag tänker att jag vore fulländad och hade allt jag ville ha skulle jag nog inte vilja leva längre. Vad hade man då att kämpa och leva för? Och man kunde ju inte utvecklas heller då. Och det är väl därför vi lever eller för att växa och utvecklas och hela tiden lära nytt.
Så ser för F*****N till att inte klaga på dej själv i fortsättningen. Då kommer jag med min slangbella och skjuter harpelor på dej jag lovar!!!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar